I LOVE!

I dagens GP kan man på Kultursidorna läsa att de fått en egen "bäbisbloggare". Mappy, bäbisbloggare och livstilsmagasin, man vill stånga sin skalle blodig i väntan på svaret; WHY?! Betyder bäbisbloggare ännu en med rätten att lipa över sina kräkande barn? "Stackars mig, de små liven är magsjuka". Jag känner flera småbarnsföräldrar. De har vanliga jobb och vanliga barn. Som kräker och skriker, för sånt gör barn, men de biter ihop för att bli förälder är lika med att leva i symbios med Wettex. De fixar biffen själva och dumpar inte de små knodden till någon underbetald nanny. Förälderskapet inbjuder till en viss tro på sig själv som unik och det verkar fab att få en bebis men man blir inte övervinnerlig dess bestyr och brister. Och det är liksom okej!
90 procent av befolkningen kommer inte vid 55 göra en inre resa i sig själv och meditera på sidenkuddar gjorda av 5-åringa barnarbetare i Indien. Lika få lever efter den "goda smaken" dikterad på 150 sidor hjärnsläpp. Eller har en nanny som torkar upp efter deras barn.

Heja vardagsromantiken liksom!

love/ e