I LOVE! - inte pubertal störhumor iaf

”En andra chans”- så var det sagt att man ska ge allting. Enligt dessa direktioner tog jag mig samman och köpte (sinnes!!) kanske den mest överskattade filmen ever- ”The big Lebowski”. Jag har djupt och innerligt önskat en förståelse för det geniala med filmens bisarrt störiga konversationer och dråpligheter karaktärerna emellan. Men icke. Kallas detta humor? I så fall excuse me for being a torrboll men jag har missat hela poängen. Typ 100 år försent. I KNOW!

Humor enligt god smak (min smak) är smart humor.

Humor är Douglas Couplands absurda händelseförlopp i praktiskt taget alla hans böcker, J K Tools vansinniga personlighetsskildringar och förmågan att väcka hat och kärlek samtidigt hos läsaren, snusk och relationer med Joanna Rythel, cynismen hos Cécile i Francoise Sagans mästerverk ”Bonjour tristesse”, Adam Greens porrtokiga texter, ironin med Björn Ranelids bristande självdistans då han utnämner sig till ”estradör”, liksom kärleken till eurodisco, 1990-talets stora missförstånd.

Ni fattar, det finns humor i mängder och parti. Tyvärr ingår inte Joel och Ethan Coens pubertala stör- och skrik klassiker där.

Love e